Sanna

12-12-04. Var min värsta dag. Du en av mina heliga lämna oss. Med sån tomrum så jag ibland glömmer att andas och leva. Jag är ändå "glad" att du fick sluta lida av din hemska cancer. Som du hade i 2 år. Men jag kommer alltid minnas dig som bäst när du var min farfar på kökssoffan i din flanell skjorta, med våra retsamma humor som bara vi förstod, alla kramar, alla båt turer, alla snöskoter turer, dina fina trädgård som du vårda som ditt barn, dina fantasifulla idéer inom hantverk och ditt luriga leende. Det finns så mycket som påminner om dig. Hur ska vi kunna leva utan dig? Du var en man med mer handlingar än ord. Fast vi kanske aldrig sa att vi älska varandra med ord. mer än dom sista timmarna på sjukhuset så behövde det inte sägas. För vi alla visste att du älskar oss. Lika mycket som vi älskar dig. Jag är så glad att jag hade dig. Min super farfar. Bästa av dom bästa! Dom timmarna jag inte gråter är dom timmarna då du är i liv i mina tankar. I kött och blod. Fast alltid så hinner verkligheten ikapp och där står vi utan dig med härliga minnen av dig men med sorg att inte få träffa dig på väldigt länge. Min underbaraste heliga farfar <3